Krönikor
2012-03-05

Ludvig Rasmusson

Två miljoner pensionärer kan inte ha fel
2012-03-05

Claes Hemberg

Bäst sedan botten
2012-02-06

Patricia Tudor-Sandahl

Dagen som är
2012-01-31

Claes Hemberg

100 m på aktier
2012-01-31
Ludvig Rasmusson
Åldersupproret - Attityden
2012-01-11

Claes Hemberg

Kapitalförsäkring ofta svindyr
2012-01-11

Claes Hemberg

Ipad pensionär på gång
2011-12-21

Claes Hemberg

Julklappen 2011 - 196.000 kr gratis!
2011-11-30

Claes Hemberg

Sverige sämst i november
2011-08-25

Claes Hemberg

Hur gör du med räntan?
2011-06-03
Ludvig Rasmusson
Om sommarens fröjder
2011-05-28

Marta Sanden

Här växer en ny klass
2011-05-27

Claes Hemberg

Din bästa tid är nu
2011-03-21
Ludvig Rasmusson
Bäst efteråt
2011-03-14
Claes Hemberg
Myt om 55+
2011-03-09
Claes Hemberg
Bopriser osäkra
2010-12-29
Claes Hemberg
Börsen: Stockholm 5.a i världen
2010-12-08
Claes Hemberg
Finanskrisen historia Sälj
2010-08-11

Mona Hillman Pinheiro
:
Vad har vi gett oss in på?
2010-06-30

Claes Hemberg

Se upp för aktiesäljare via telefon
 

Ludvig Rasmusson
Åldersupproret - Attityden

Det svåraste med att åldras är ofta inte att åldras, utan att andra behandlar en därefter. Till slut resignerar man inför alla negativa förväntningar och finner sig i sin roll som åldring och blir lika glömsk och trött som det väntas. Åldrandets problem i Sverige är mest en fråga om attityd. Man tror inte äldre om mycket, och det gör inte de själva heller.

”Att åldras är ingen nödvändighet, endast en ovana”, skrev Ellen Key, som ansåg att folk åldrades i onödan och att det inte var konstigt att unga irriterades på sina åldrande föräldrar.

Man behöver över huvud taget inte åldras psykiskt, ansåg hon.
Det är lätt att låsa sina äldre anhöriga i deras ålder. Min mamma var sextiosju när hon blev änka. Sommaren efter var hon hos oss på landet. Vi cyklade mycket och hon frågade mig om jag tyckte att hon också skulle cykla. Det tyckte jag absolut inte! Det var alldeles för riskabelt för en kvinna i hennes ålder.

Hon cyklade inte den sommaren och sedan aldrig mer. Själv är jag äldre nu, och springer några mil i veckan. Cykla har jag ingen tanke på att jag skulle vara för gammal för. Jag är väl ingen gubbe heller! Och jag läste just i en biografi att Tolstoj var sextiosju när han lärde sig cykla – lika gammal som min mamma var när jag övertalade henne att låta bli.
Jeanne Calment, som blev världens äldsta människa, fortsatte att cykla i många år sedan hon fyllt hundra.

Nu förstår jag att jag inte borde ha hindrat min mamma. Jag överdrev hennes åldrande. Men hon gjorde likadant med mig (fast tvärtom). Hon ville aldrig inse att jag blev en vuxen man, utan fortsatte att behandla mig som ett barn, samtidigt som jag när hon blev äldre såg henne som gammal och kraftlös.

Det gjorde hon själv också. Hon förklarade sina krämpor med sin ålder.
”Du förstår”, sa hon. ”Det beror på åldern.”

Många år senare läser jag i Betty Friedans bok Ålderdomens källa att det är viktigt för hälsa att vara positiv till sitt åldrande. De som förklarar sin sjukdom med ålder har högre risk att dö snart än de som förklarar sjukdom på andra sätt. Det är vanligt att förklara både karaktärsdrag som funnits hela livet och sjukdomar med att någon åldrats.

Åldrande är i hög grad vad åldrande anses vara, både av de åldrande själva och de yngre.
”Så är det när man blir äldre”, sa min mamma. Ändå levde hon tills hon var nittiosex.



När jagen gång gick till biblioteket för att hitta böcker om tonåringar, slog det mig att böckerna var så problemorienterade. Det var inte de böcker om barn som jag läste när mina barn var små. De handlade om barn som skrek på natten och barnsjukdomar. Men mest om trevliga saker. Barn var bussiga. Böckerna om tonåringar var mer dramatiska och handlade om revolt, sprit, knark och sex.

Orsaken till att jag sökte efter litteratur om tonåringar var inte mina egna snälla barn. Det var att jag ibland inbjöds till debatter om ungdomskultur, eftersom jag skrivit om den i Fyrtiotalisterna och i några böcker om rockmusik.

Jag brukade under dessa debatter hävda att tonåringar i gemen inte var värre än barn eller vuxna. De flesta varken söp eller knarkade och lyssnade inte ens särskilt mycket på rock.

Alla närvarande ungdomsexperter nickade och höll med. Men sedan var det alltid någon som berättade om punkare och visade bilder på svartklädda husockupanter i Berlin.
”De utgör faktiskt en kolossalt liten minoritet”, protesterade jag.
”Högst en promille.”
”Ja, men de är typiska”, sa experten vid overheadapparaten.

Men det enda typiska var att overheadapparaten inte fungerade. Det sa jag inte, men jag sa ändå att jag inte ansåg att de var typiska för många fler än sig själva. Det gällde även oss som debatterade. Vi var inte heller typiska. Vi var välutbildade medelålders svenska med politiska vänsteråsikter som inte ville se den banala verkligheten.

Jag brukade sedan säga att den vanliga bilden av ungdomarnas pop-intresse var överdriven. Det finns faktiskt fler tjejer i Sverige som sjöng i kyrkokörer än killar som spelade rock, sa jag. Detta lade sordin på den engagerade stämningen. Lyckligtvis kontrollerade aldrig någon om det verkligen var så. Inte jag heller, eftersom ingen ifrågasatte det. Jag tror dessutom att det stämde och att det antagligen gör det än i dag.

Det intressanta är att experterna också trodde det, men ändå inte tyckte att det var viktigt. Delvis eftersom det handlade om tjejer medan det alltid mest varit killar som symboliserat tonårskultur. Det är samma skillnad än i dag mellan hästflickor och hockeykillar. Killarna dominerar i alla åldrar fram till pensionen, då en typisk åldring är en dement tant i rullstol på hemmet.

Typiska tonåringar är besvärliga killar och typiska pensionärer är orkeslösa gummor.

Utdrag ur boken: Åldersupproret – Om ungdomskult, fyrtiotalisterna och Sveriges framtid.
( från rubriken Attityden, sid 25) Natur och Kultur 2005
In englishInfo in english Senast uppdateradUppdaterad 2012-05-21 Kontakta ossKontakta oss
Powered by AimContent